Arbetsterapeuten Isabel Jacobsen och sjukgymnasten Josefine Esbjörnsson berättar om teamarbetet inom hemsjukvården, hur de gör för att skapa motivation hos sina patienter och avslöjar några vanliga missuppfattningar om deras yrken.
Isabel Jacobsen är arbetsterapeut och Josefine Esbjörnsson är sjukgymnast. Här syns de i lokalerna hos Hjälpmedelsservice, där kommunen har ett eget hjälpmedelslager.
Isabel Jacobsen och Josefine Esbjörnsson ingår i samma team inom Falkenbergs kommuns hemsjukvård och tillbringar därför större delen av sina arbetsdagar ihop. Båda två har alltid haft ett intresse för att jobba med människor, men vägen till deras respektive yrkesval såg lite olika ut. För Josefine började det när hon som liten ofta fick följa med sin mamma till hennes jobb som undersköterska inom äldreomsorgen, och detta i kombination med ett idrottsintresse gjorde senare att Josefines val av utbildning föll på att bli sjukgymnast.
– Jag valde mellan att jobba med idrottare eller med äldre, men delvis eftersom jag redan som liten fått uppleva att äldre personer var en väldigt trevlig målgrupp att jobba med så föll valet till slut på det, berättar Josefine.
Isabel Jacobsen har också en idrottskarriär i bakgrunden, men för henne hade detta en lite motsatt effekt på valet av utbildning.
– Jag förknippade sjukgymnastik så pass mycket med idrottsskador att jag kände att det inte var något för mig. Men jag ville ju också jobba med människor, och då kom jag i stället in på arbetsterapi. I början jobbade jag mot socialpsykiatrin, och hamnade först lite senare inom äldreomsorgen. Men där har jag blivit kvar, jag upptäckte verkligen hur kul arbetet vi gör med de äldre är!
Vanliga missuppfattningar och positiva överraskningar
Josefine som är sjukgymnast möter sällan några frågetecken kring hennes roll när de kommer ut till sina lite patienter, men Isabel stöter ibland på en del som inte har full koll på vad en arbetsterapeut gör.
– En vanlig missuppfattning är att de tror att jag ska försöka få tillbaka dem ut i arbetslivet, berättar Isabel och skrattar. Men mitt uppdrag som arbetsterapeut inom äldrevården är snarare att hjälpa till att hitta lösningar för sådant som underlättar i folks vardag och hjälpa dem att vidhålla sina förmågor. Plus att vi arbetsterapeuter ju ofta är experter på händer och gärna jobbar lite extra med dem.
Josefine nämner att en del tror att arbetet som sjukgymnast i kommunen är lite ensidigt, och att det kanske därför inte alltid har den högsta statusen hos exempelvis de studenter som kommer på praktik.
– Men studenterna blir alltid positivt överraskade över hur omväxlande arbetet är och hur härliga människor man möter! Jag tror att uppfattningen om kommunal rehab är den som förändras mest i positiv bemärkelse under tiden man pluggar, konstaterar Josefine.
Teamarbete med flera perspektiv
Isabels och Josefines team jobbar mot ett särskilt geografiskt område i kommunen och ansvarar där både för patienterna som fortfarande bor hemma och de som bor på ett särskilt boende. Ofta åker Josefine och Isabel på hembesök tillsammans för att kunna se på patientens tillvaro utifrån både sjukgymnastens och arbetsterapeutens perspektiv.
– Särskilt i en situation som när en person ska komma hem från korttidsboendet eller sjukhuset så är vi gärna med båda två för att kunna se helheten och tillsammans göra en bedömning av vad patienten behöver för att klara av sin vardag. Vid en hemgång är det ofta många hjälpmedel som behöver ordnas och förflyttningar som ska ses över. Då är det bra att vi har lite olika ögon att se med för att komma på den optimala lösningen, berättar Isabel.
Samarbetet slutar heller inte vid Josefine och Isabel och deras team, utan sträcker sig vidare till personalen i hemtjänsten och på särskilt boende.
– Nästan varje dag när vi gör hembesök hos patienter så handleder vi ju också personalen som är med – hemtjänstpersonalen om vi är i ordinärt boende eller personalen på det särskilda boendet om vi är där. Vi är ju helt beroende av deras tid hos patienten, för många av de insatser som vi ordinerar är det ju faktiskt de som sedan hjälper patienten med att utföra. Då behöver ju vi ägna en hel del tid åt att stötta personalen i hur de ska göra, förklarar Josefine.
– Det är väldigt roligt att handleda personalen, särskilt när man lyckas med att skapa en aha-känsla hos dem i hur de använda en teknik eller arbetssätt på ett nytt sätt och på så vis underlätta i deras arbete, tillägger Isabel.
Många delmål en nyckel till motivation hos patienterna
De är överens om att något av det roligaste med jobbet är de ofta ställs inför oförutsägbara situationer som kräver problemlösning och att de tillsammans får vrida och vända på olika alternativ och möjligheter. En annan rolig, men även lite utmanande, del med jobbet är att hela tiden arbeta med att skapa motivation och vilja hos patienterna.
– Jag minns en gång när jag jobbade med ett handträningsprogram tillsammans med en patient som hade haft smärta i handen en tid. Patientens hustru var med när vi gjorde programmet och det hade varit ganska mycket tveksamheter till om det verkligen skulle gå att utföra programmet. Men så testade vi ändå och det gick så bra, och de blev så glada! Jag blev ju också jätteglad, särskilt av känslan att ha prickat rätt i att få patienten att faktiskt vilja försöka även fast det kändes svårt, berättar Isabel.
– Tanken är ju alltid att patienterna själva ska försöka forma sina mål, och då tänker de ofta direkt på vilka aktiviteter de vill klara av. Sedan får vi gå in och bryta ned det aktivitetsmålet i mindre delmål och specificera vilka förmågor som behövs för att nå dit. Då får patienterna känna att de når mindre mål längs vägen, samtidigt som de blir lite mer medvetna om vad de faktiskt klarar och vad som är mer utmanande, fortsätter Josefine.
Frihet och ansvar i kommunen
Isabel började arbeta i Falkenbergs kommun direkt efter sina studier, medan Josefine har hunnit arbeta i några olika verksamheter innan hon flyttade till Falkenberg. Josefine berättar att hon särskilt uppskattar att man i Falkenbergs hemsjukvård faktiskt är ett ganska stort gäng kollegor som hjälps åt och stöttar varandra. Andra fördelar enligt henne är att de får se många olika platser när de är ute och jobbar, och friheten de har i att lägga upp sina arbetsdagar.
– Vi har stort eget ansvar över hur våra dagar ser ut och kan ofta avgöra själva hur mycket tid en insats hos en patient behöver ta. Det är väldigt tacksamt eftersom det ju ofta är tiden hos patienten som är avgörande för hur patienten sedan utvecklas. Vi brukar också få positiv feedback från både patienter och deras anhöriga att det ofta känns som att vi har gott om tid och hinner göra färdigt innan vi åker, säger Josefine.
– Det är också en väldigt härlig känsla att vi ofta kan erbjuda ganska konkreta lösningar på sådant som varit en källa till oro för patienter och anhöriga. Det kan vara så enkelt som ett handtag någonstans eller ett gånghjälpmedel, men som gör stor skillnad för patienten. Den bekräftelsen och tacksamheten när vi kan underlätta en situation får vi ofta, och det är väldigt fint att få känna så i sitt jobb, avslutar Isabel.