Funktionsrättslotsen firar tre år i Falkenberg

När Karin Rydén tillträdde tjänsten som funktionsrättslots var det en efterfrågad resurs, men samtidigt också med en något diffus uppdragsbeskrivning.

– Det fanns en beskrivning av syftet med funktionen, men i övrigt var det väldigt öppet kring vad uppdraget skulle innebära. Det har snarare vuxit fram under tiden utifrån vilket behov som finns hos individerna som kontaktar mig och var andra verksamheters eller personers ansvar slutar. Jag har blivit den som tar över i luckorna, konstaterar Karin.

I utformandet av uppdraget var det viktigt att lotsen främst skulle jobba med individstöd, och särskilt för de som inte redan hade en etablerad kontakt inom kommunen eller andra verksamheter. Man bestämde sig också för att inte sätta några gränser för diagnoser eller ålder på funktionsrättslotsens målgrupp.

Detaljer som dessa gör funktionsrättslotsen i Falkenberg mer eller mindre unik i Sverige. Karin berättar att det finns liknande uppdrag i vissa andra kommuner, men som då exempelvis jobbar enbart mot barnfamiljer eller föreningar samt de som huvudsakligen tar emot kortare ärenden som kommer in via telefon.

Över 250 individer har fått stöd

Som funktionsrättslots har Karin Rydén under de första tre åren varit i kontakt med över 250 individer. Lotsen har inte någon dokumentationsskyldighet och för inte några journaler, däremot finns det statistik att luta sig på.

Nästan inget möte är det andra likt.

– Det kan vara allt ifrån att någon ringer för att de har ett litet barn som sitter i rullstol och undrar vilka fritidsaktiviteter som finns att vara med på, till att en person behöver stöd för att hen ska söka sjukersättning och jag då varit med under en årslång process för att vägleda i det.

Andra återkommande saker som personerna som kontaktar lotsen behöver stöttning i är besök hos exempelvis läkare eller handläggare, eller med att genomföra ansökningar av olika slag.

– I väldigt många fall handlar det om att tröskeln för att påbörja en ansökan eller att boka in ett besök är hög. De får det bara inte gjort helt enkelt. Ofta handlar det om personer som kanske har dåliga erfarenheter från tidigare kontakter med myndigheter och nu har dåligt självförtroende.

– Det som behövs då kan bara vara att jag sitter bredvid och guidar genom en blankett de ska fylla i, eller följer med på ett läkarbesök och påminner om vilka frågor som är viktiga att ställa, förklarar Karin.

NPF-diagnoser i majoritet

Under åren har Karin byggt upp funktionsrättslotsens nätverk och hon blir nu kontaktad både av enskilda individer och anhöriga – ibland för att de själva tagit reda på att lotsen finns eller för att de blivit tipsade av exempelvis handläggare på kommunen, kuratorer på vårdcentralen eller någon annan som varit i kontakt med lotsen. Särskilt gruppen av unga vuxna som vänder sig till Karin direkt efter att de slutat gymnasiet växer.

– Majoriteten av de jag har kontakt med idag är personer i 20- till 35-årsåldern med olika typer av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Sammanhanget från skolan och elevhälsan har försvunnit, och då är det inte längre givet vem de kan vända sig till. De här personerna har ofta en jättekapacitet i något område som de kan bidra med om rätt förutsättningar finns, samtidigt som de har mycket svårt för vissa andra saker. Tänk om vi i sådana lägen kunde börja prata om att se till 100% av varandras kapacitet, istället för att förvänta sig 100% procent av alla inom alla områden i livet, resonerar Karin.

”Vi behöver prata om vad som är ett tillgängligt samhälle.”

Som funktionsrättslots är Karin regelbundet ute i den anpassade grund- och gymnasieskolan för att presentera sig och tidigt informera om att funktionsrättslotsen finns, samtidigt som hon även samverkar mycket med kommunens anhörigstödjare och personliga ombud. Men Karin uppfattar ändå att det fortfarande är oklart för många med funktionsnedsättningar och deras anhöriga vilken hjälp som finns att få och vart de i så fall behöver vända sig. Dessutom finns det fortfarande stor okunskap och många fördomar i övriga samhället om vad en funktionsnedsättning är eller kan innebära.

– Vi behöver prata mer om funktionsnedsättningar och hur de kan ta sig uttryck, och vad som egentligen är ett tillgängligt och inkluderande samhälle. Vi behöver bli bättre på att vara flexibla och möjliggöra för människors olika behov, och för att komma dit behöver vi samverka bättre mellan kommun, region och andra myndigheter. Vi behöver göra vägen till rätt hjälp enklare, säger Karin.

När Karin blickar framåt så tror hon att behovet av funktionsrättslotsen kommer att fortsätta på samma nivå eller öka de närmaste åren. Och hon själv trivs fortfarande i rollen.

– Även om det kan vara långa processer jag är inblandad i tillsammans med de personer jag stöttar, så har många av dem ändå gått bra till slut. Ibland kan jag tänka att vadå, jag har ju bara följt med på några möten. Men då får jag höra från personerna att ”fast jag hade ju aldrig klarat det här själv”, och då känns det ju ändå som att man gjort rätt saker, avslutar Karin.