Kommunens pris i idrott går till två eldsjälar i fotbollsföreningen Ullareds IK.

Dag Emanuelsson, 57 år, spelare mellan 6-15 år och är ideellt engagerad sedan 1989, där han bland annat varit tränare för ungdomslag, lagledare och materielförvaltare (det är den person som kommer först och går sist och ser till så att allt funkar). Total tid i klubben: 46 år.

Tommy Larsson, 76 år, kassör i klubben sedan den bildades 1973, och var under 20 år även ordförande. Han började som A-lagsspelare och har haft de flesta roller inklusive sett till att det blivit fler planer och startat i gå-fotboll för äldre. Total tid i klubben: 52 år

Tommy Larsson, bollen kring vilket allt kretsar och Dag Emanuelsson.

Juryns motivering

Tillsammans har ni varit engagerade i klubben som ideella och spelare i nästan 100 år – vad driver er?

Tommy: Jag brinner för föreningslivet. Fotbollsplanen ska vara som ett andra hem. Det är många som kommer en stund innan träningen börjar, käkar lite och umgås, och stannar efter att träningen är slut. Ungdomarna får komma hit och träna precis när de vill, så länge det fungerar. Och det gör det.

Dag: Det är ju en slags samhällstjänst vi gör. Varje person som vi håller kvar i idrotten är viktig, för alternativet kan vara att den personen hamnar snett.

Har ni något speciellt minne från åren som gått?

Tommy: Ja, för 1,5 år sedan hände det allra märkligaste. Det kom en busslast huliganer med bengaler och allt, från Småland. Fulla var de. De låtsades heja på motståndarlaget. Det var ett gäng som gjorde det som en grej tydligen, valde slumpvis någon match på en mindre plats bara. Det höll på att gå riktigt snett, 10 poliser var på plats totalt. Det var rättegång nyligen, och han var ångerfull han som blev straffad.

Dag: Och när Southampton var här och spelade, det var roligt. De spelade mot IFK Värnamo. Jag minns inte varför de var här, de tyckte nog att det var bra planer. Matchen fick avbrytas på grund av åska, säger Dag.

Och idrottsligt?

Tommy: Det var kul med kvalmatchen i Jonsered!

Dag: Ja, 2015, när vi kvalade upp till division 2! Jag har aldrig mått så dåligt inför en match. Och vår målvakt hade en fraktur i handen men stod ändå, och så vann vi med 1-0.

Tommy: Sedan var vi kvar i 7 år.

Hur känns det att ha fått kommunens pris?

Dag: Det var på tiden, ha ha!

Tommy: Ja, det blir första lönen på 52 år! Alvarligt talat, det hade jag verkligen inte räknat med. Men det är väldigt roligt, det känns att vi faktiskt gör något viktigt för bygden.

Dag: Pengarna jag vinner ska gå till vår träningsresa till Turkiet. Vi tar inga pengar från klubben till det, utan jobbar ihop det själva vi spelare och ledare.

Hur får man en perfekt plan?

Dag: Kärlek, det behövs mycket kärlek. Och gödsel, tre gånger om året. Vi har precis hämtat gödsel till nästa säsong.

Tommy: Det kommer ju turister hit på sommaren ibland. Jag minns en som frågade om vi ens spelar fotboll på planen – det är ju grönt även i målet, där det brukar bli en grop. Men vi jobbar hårt med att det ska vara bra planer.

Ni låter ju oumbärliga för föreningen – vad betyder föreningen för er?

Dag: Gemenskapen. Om jag inte var här skulle jag nog titta väldigt mycket mer på tv. Och vi är här mycket, hela familjen, regn eller inte. Det är lite som en sekt, ha ha!

Tommy: Ja, det är svårt att säga. Men jag lever ju för den här klubben. Så fort jag vaknar funderar jag ju på om det är någon grej jag behöver se över i bokföringen eller med något annat. Det finns alltid något att göra. Sälja bingolotter, och det har precis kommit en ny bok om föreningen som vi säljer också. Och så har vi second hand-butiken. Det är som ett heltidsjobb nästan.

Vad är grejen med fotboll?

Dag: Alla kan spela fotboll. Det finns plats för alla, vare sig man är duktig eller inte.

Tommy: Och gemenskapen. Att kolla på fotboll, och så är man glad när man går hem om laget har vunnit. Men så blir jag snart nervös inför nästa match. Men det är fint att få träffa så mycket folk också, unga och gamla. Själv har jag nog blivit en inventarie vid det här laget.

Det finns alltid något att göra – hålla koll på bollarna till exempel, så att de är väl pumpade.

Alla ska känna sig välkomna vid och på fotbollsplanen.

 Jesper Karlsson. Foto: Svenska Fotbollförbundet/Bildbyrån.

Kommunens idrottspris går i år till Jesper Karlsson, fotbollsproffs. Han har en viktig sak att säga till alla som drömmer stort. 

– Det handlar om att våga, fastän du är från en mindre stad. Jag drömde om att vara fotbollsproffs. Nu njuter jag av det varje dag, säger Jesper Karlsson, som spelar i italienska klubben Bologna FC och landslaget.

Det säger han efter en fullspäckad dag när han fått behandlingar för en skada, tränat två pass och läst italienska.

–Jag övar på. Det är svårt med nya språk, det tar sin tid. Men att kommunicera på planen går bra. Fotboll är ett annat språk, säger han.

Så här lyder juryns motivering:

Hur känns det att få kommunens pris i idrott?

– Jag blev väldigt glad. Det är kul att det jag gör uppmärksammas där jag växte upp. Jag bodde på Västra Gärdet och var fotbollstokig redan från början. Jag spelade själv, såg matcher på tv, hade fotbollskort. Det är en fin gemenskap i fotboll – och så var jag nog rätt duktig från början. Jag har alltid gjort mål, och haft mycket fantasi i mitt sätt att spela och kombinera med mina lagspelare. Men många mål – det är nog till stor del det som tagit mig dit jag är i dag.

Vad är grejen med att göra mål?

– Jag älskar känslan! När jag var yngre var det bara kul. Men fotbollen förändras med tiden, blir mer seriös. Med tiden blir det mer press på prestationer. När jag var yngre så spelade jag i åtta timmar ena dagen och lika många nästa, bara för att det var kul och kroppen sa aldrig ifrån. Nu behöver jag ta hand om kroppen, träna rätt så att jag klarar belastningen på en hög nivå.

Vad har du för tips till unga fotbollsspelare?

– Det du lägger dina timmar på blir du bättre på. Så öva, träna. Och ha kul. Om du älskar att spela håller det i längden. 

Vad har du för tips till tränare?

– Det måste vara värdens svåraste jobb, jag skojar inte! Jag har inget bra svar till hur en tränare ska trixa sig genom den labyrinten, ta hänsyn till alla olika slags spelare, att hålla alla glada. Jag tror det är viktigt att ha ett bra team av tränare och folk runtom. De tränare jag hade i Böljan -98 har betytt jättemycket för mig, Heinz Möller, Patrik Thörnqvist och Peter Hjalte till exempel.

Vad har du för fotbollsminnen från Falkenberg?

– När det började gå bra. Jag gick från Böljan till Falkenbergs FF och till U-19 och U-21 väldigt tidigt, det var en häftig tid. Jag fick vara med om mycket. 

Har det alltid gått lätt?

–Nej, det gör det nog inte för någon elitidrottare. Det har känts hopplöst många gånger, när jag inte fått chansen och andra blivit uttagna i stället. Jag har fått min andel smällar. Det gäller att fortsätta jobba.

Jag minns när jag kom med i ungdomslandslagen, då kände man sig inte stor. Många var från stora städer och hade kända klubbar i ryggen. Jag såg någon på tv, tänkte att jag var långt efter. Men sedan, på en fotbollsplan, då spelar det ingen roll var du kommer ifrån. Då är det fotbollen som räknas. Jag har en kompis i landslaget som brukar kalla mig bonden. Men det är ingen begränsning att komma från en liten plats. Det finns många olika vägar att nå dit du vill. Jag har alltid älskat fotboll och lagt ner väldigt många timmar på fotboll. 

Vill du se Jesper Karlssons mål och fantasifulla fotboll? Kolla in hans instagramkonto @jesperkarlsson13

Falkenbergs kommuns idrottspris 2022 går till en styrkelyftare som vunnit junior-VM-guld i styrkelyft – Carl Johansson.

Bildspel: Carl Johansson under junior-VM.

Så här lyder motiveringen:

Grattis! Hur tungt väger det att få Falkenbergs kommuns idrottspris?

– Det är inte något jag förväntat mig. Jag har läst när andra har fått priset och tänkt att det vore häftigt. Det blir ett kvitto på att allt slit lönar sig, från min egen kommun. Jag är uppvuxen på Tröingeberg men flyttade till Stockholm nyligen för att vara tränare på Bosön.

Hur mycket har du lyft?

– På EM vilket var min senaste tävling så tog jag 252,5 kg i knäböj vilket var svenskt juniorrekord, 170 kg i bänkpress som var personbästa med 2,5 kg på tävling och 308,5 kg i marklyft vilket var juniorvärldsrekord samt svenskt seniorrekord. Totalen blev 731 kg vilket var svenskt juniorrekord och räckte till en första plats. Jag är junior även nästa år.

Vad är grejen med att lyfta tungt?

– För mig handlar det inte så mycket just själva vikterna jag lyfter. Missförstå mig rätt, det är en oerhört kraftfull känsla att klara av att lyfta dom vikterna jag lyfter. Men för mig har det alltid varit större än så. När jag var yngre var jag alltid oerhört osäker på mig själv och har sedan länge kämpat med mental ohälsa. För mig blev lyftandet ett sätt att fortsätta kämpa. Inte bara för att bli starkare fysiskt, utan mentalt också. Jag har lärt mig mycket från min elitkarriär. Jag har lärt mig att bli bekväm i obekväma situationer, att vara närvarande i pressade situationer och inte låta tankarna ta över. Utan att vara okej med allt som händer här och nu, och fokusera på det jag kan kontrollera.

På mitt instagramkonto @deadlift.miyagi delar jag med mig av träning och tävling men berättar också om det jag gått igenom för att nå hit.

Vad har du för tips till andra som vill nå ett högt uppsatt mål?

1. Sätt ett långsiktigt mål för dig själv och även kortsiktiga mål för att ta dig dit
2. Sätt inga gränser för dig själv.
3. Sluta aldrig tro på dig själv, även när andra inte gör det.
4. Var disciplinerad och metodisk, men var inte för hård mot dig själv. I slutändan är vi alla människor.
5. Bli inte fartblind. Ta en titt tillbaka ibland för att se hur långt du har kommit, men sluta aldrig röra dig framåt.

Vad siktar du på härnäst?

– Jag tänker bli bäst, punkt. Vare sig viktklass eller ålderskategori. Sen när det sker, det är upp till ödet. Jag kommer en dag att börja föreläsa om mental ohälsa. Dela med mig av min resa för att bevisa att det spelar någon roll vem du är, vart du kommer ifrån eller vad du gått igenom. Vem som helst kan nå framgång, så länge man ger allt man har. Jag vill vara den förebild jag själv inte hade under tonåren. Jag vill bli den personen som jag behövde när jag mådde som sämst.

Vad vill du säga till den som läser det här som mår dåligt just nu?

– Det är helt okej att må dåligt, livet är otroligt utmanande ibland. Ibland kan det kännas rent utav för jävligt att vara vid liv. Tro mig, jag vet hur det är. Du behöver inte skämmas över det du känner. För livet är tufft! Men det är i dom svåraste tiderna som vi växer allra mest. Så fortsätt kämpa, du klarar det här! Och glöm inte att ta hjälp på vägen, för hjälp finns. Bara du vågar be om den.

Du kan nominera fram till 5 oktober

Idrottspristagare