Undersköterskan Josefin Karaus om coronavåren

Hon möter upp vid grinden in till Berguvens trädgård, Josefin Karaus, undersköterska på Berguven sedan 25 år tillbaka.

Det är en varm junidag och det råder lugn aktivitet inne på gården. En boende med rollator tar sig en långsam promenad i trädgården och borta vid den säkra mötesplatsen, som står avskilt ute på gräsmattan, förbereder man för nästa möte mellan en boende och dess anhöriga.

Den gassande solen gör att vi slår oss ner i skuggan på en av gårdens uteplatser. Vi ska prata om coronapandemin och de gångna månadernas hårda arbete.

Första reaktionen var rädsla och ilska

Coronapandemin har inneburit stora utmaningar för landets äldreboenden med nya rutiner och riktlinjer som under den mest kritiska perioden ständigt uppdaterades, ibland dagligen.

Under våren insjuknade en av de boende på Berguven i covid-19 och allt ställdes på sin spets.

– Bland oss i personalen var det mycket rädsla i början, men också ilska. Man var arg över situationen, att vi fått in smittan hos oss. Man undrade hur den kunnat komma in. Det är det som är så skrämmande med den här sjukdomen, att den kan vara så dold. Att man kan vara sjuk utan att veta om det, säger Josefin Karaus.

Stor omställning för både medarbetare och boende

Skyddsutrustning togs fram och vardagen för både medarbetare och boende förändrades.

– Det var väldigt jobbigt för den avdelning som fick in smittan innan alla rutiner satt. Det var särskilt jobbigt eftersom brukaren var pigg och aktiv trots sjukdomen. Brukaren blev isolerad på sitt rum och det uppstod praktiska frågor, exempelvis hur länge i taget man skulle sitta inne hos personen eftersom man varken kan gå på toaletten, ta ett glas vatten eller ens klia sig när man är därinne, säger Josefin Karaus.

– Några av brukarna blev också rädda och förbannade. Helt plötsligt kommer vi in med visir och munskydd och stora blå rockar som prasslar. Det var en stor omställning för alla.

Ovant att arbeta i skyddsutrustning

Första gången Josefin tog på sig skyddsutrustningen slogs hon av allvaret i situationen.

– Herregud vad är det här för sjukdom, tänkte jag. Det kändes skrämmande samtidigt som jag tänkte att vi får ju bara göra det vi kan. Vi är utbildade för detta.

– Det var också svårt innan man kom in i rutinen hur man tar på och av skyddsutrustningen. Nog sjutton killar det i ansiktet om du fått på dig ett munskydd, men då kan du inte klia för då är det munskyddet förbrukat. Men sedan var det precis som att kroppen ställde om och slutade reagera, berättar hon.

Har kommit varandra närmare

Det har varit tuffa månader, men Josefin känner sig trots allt inte trött. Hon menar att de alla nu känner sig bekväma med de rutiner och riktlinjer som finns och att de är trygga i sitt arbete och med varandra.

– Första veckan var jobbigast, när allt var nytt och det kom i Hallands Nyheter att vi fått in smittan på Berguven. Då kände man sig nästan som en brottsling och man kände sig väldigt utsatt och utpekad. Det slog undan våra ben och det blev så stort för alla. Det var onödigt, tycker jag.

– Nu är det vår vardag. Det fanns en osäkerhet i början, men jag tycker att vi har blivit så starka. Man är så mycket mer rädda om varandra i sådana här svåra situationer. Vi har stöttat varandra och kommit varandra närmare, lärt känna varandra på ett helt annat plan. Och det är skönt att det blivit så, även om det är synd att det kom genom en sådan här situation.

Vad tar du med dig från den här tiden?

– Hur viktigt det är att man litar på den man jobbar ihop med. Det är också viktigt att man får stöttning och trygghet, att man har koll på skyddsutrustningen och att man är väl förberedd om det skulle komma en andra våg. Jag tar också med mig hur viktigt det är med basala hygienrutiner.